Odjuret på Alvaret

 

Ett utdrag ur en av fyra historier berättade i samband med Fredrik Ehlins odlings/publikationsprojekt En Ruta Ett vid Eggeby Gård:

 

"...Av alla sporter var det utan tvekan stavhopp som engagerade honom mest. Så pass att han till och med dragit ut en enorm tjockmatta och förankrat en hinderställning i marken så han kunde träna själv på gården utanför kvarnen, precis på gränsen till Alvaret. En sak som vi hade gemensamt var en fäbless för det överdrivet dramatiska och han var särskilt förtjust i att träna stavhopp i oväder, klassiska öländska stormar, med kvarnens fönster och dörrar uppställda på vid gavel och Wagner dundrande ut över Alvaret genom ett gigantiskt men välskyddat ljudsystem. Ribban brukade han bulta fast i hinderställingen för att den skulle hålla i stormen, så om han missade hoppet (vilket hände ibland) knäckte han den i två bitar och kom i bästa fall undan med en liten fraktur. Men en dag hände någonting som skulle förändra förutsättningarna för all framtid. Väderleksrapporterna varnade om att en stor storm var på väg, stackmolnen avslöjade att detta nog var sanning. Christian blev som vanligt väldigt upphetsad och struntade blankt i radions varningar och förmaningar om att hålla sig inomhus. Hans goda humör hade berett honom en smula högmod och han bultade fast ribban på 5,8 meter, ett personligt rekord. ”Du kommer väl ut och tittar?!” sa han fast jag visste att det i själva verket var en befallning. ”Jaja visst” sa jag och rotade fram Parsifal ur musikkollektionen. Det började regna. Christian värmde upp.  ”Du, det ser ut som att det kommer åska” påpekade jag. ”Desto bättre!” svarade han kaxigt. Jag visste att det inte var någon idé att försöka argumentera med honom (tjockskallighet var, är, ett annat personlighetsdrag vi båda har gemensamt). Musiken kallade, preludium, fjäderlätt och extatiskt. Himlen mullrade dovt och bröstkorgen fylldes av vind och piskande regn. Christian tog rikligt med sats. Jag kände på mig att något var fel redan när han lyfte från marken, som om det fanns en stark negativ laddning under fötterna, och just när kompositionen nådde kulmen av sitt andra crescendo, staven rätats upp och han sträckte ut sig i luften högt över ribban - då slog blixten. Ner genom höger fot, vilket var den högsta punkten, sen snabbaste vägen till marken rakt genom staven. I en sekund (fast det kändes som 30) blev jag helt lamslagen och stod bara gapande och såg på hur Christian med ett gurglande vrål föll ner i mattan som en rykande trasa."