Montage

Denna text sitt avstamp i min examensutställning Montage som visades på Galleri Mejan mellan den 17:e och 24:e oktober 2012. Den fysiska utställningen bestod av två rum med storskaliga installationer, det första var avdelat på mitten med en 2,5 meter bred vattenbassäng som förankrats i ett 2 decimeter högt trägolv täckt av vit fuskpäls, det andra innehöll en kromad podiumstång dold bakom ett cirkelformat draperi i skogsgrön sammet med mynningen vänd bort ifrån rummets entré. Utöver detta fanns också på vinden ett tredje rum, åtkomligt endast för besökare som tagit sig igenom bassängen, där jag installerat en spelstation för min masteressä Kasern III. Under galleriets öppettider var utställningen tillgänglig för allmänheten att beskåda, för att sedan sluta sig om kvällarna och användas som ett gränssnitt för 25 privata performance-sessioner med samma titel som utställningen. Samtliga sessioner gavs mot tidsbokning för en besökare i taget.
I ett försök att ge någon typ av överblick tänkte jag här redogöra i bästa möjliga mån för händelseförloppet under en av dessa sessioner. Någon dokumentation finns inte, och detta främst för att skydda den känsliga intimiteten mellan mig och betraktaren, men också för att återgivningar av konstverk som är baserade på kroppslig närvaro och omedelbarhet tenderar att göra mer skada än nytta genom att ge sken av att ha skildrat något som i processen oundvikligen har transformerats till något helt annat. Det är ett gissel, givetvis, men på något sätt måste vi ändå kunna tala om det, och av de sätt som finns tillgängliga föredrar jag ordet, vars visuella input förefaller mer kontrollerbart än till exempel stillbild eller video.



1. Montage, beskrivning av en generisk unik performance-session


Bokningar av Montage kunde göras via e-mail men också muntligt, det fanns 25 bestämda tider mellan 18:30 och 00:00 som deltagarna kunde välja mellan. Den enda information som gått ut innan var att verket bestod av tre delar, tog ungefär 12 minuter och krävde viss barfotaaktivitet. Som en följd av varje bokning skickade jag ut personliga brev med information och instruktioner som deltagaren skulle komma att behöva för att tillgodogöra sig sessionen. Nedan följer ett exempel.


1.1 Kontraktet


”Kära ______,
På måndag den 22:a oktober 2012 klockan 20:00 är du inbokad för Montage på Galleri Mejan (Exercisplan 3). Dörren till galleriet kommer att vara öppen, klockan 19:58 är du välkommen att stiga in i entrén och följa anvisningarna som är placerade på ett bord i mitten av rummet. 20:00 stängs entrédörren och vi är redo att börja. Musik kommer så småningom strömma ut ifrån ett av sidorummen, ta dig dit för att starta första delen av verket. Andra delen börjar när jag avlägsnar mig från rummet, för att ta del av den är det viktigt att du följer efter mig. Instruktioner om hur vi sedan går vidare till finalen kommer att ges på plats under del två.


När musiken i sista skedet tonas ut och jag försvinner ur ditt synfält är verket över och det är dags för dig att lämna galleriet. Dina skor finns i entrén och du är välkommen att ta dig ut samma väg som du kom.


Jag ser fram emot vår tid tillsammans


Vänligast


Louise”


1.2 Mötet


20:00 på slaget stänger och låser jag entrédörren till galleriet. Mitt hår är uppsatt i en stram knut, sminket sparsmakat och jag är klädd helt i svart. Deltagaren har vid det här laget hunnit få av sig skor och strumpor och ger mig en outgrundlig blick, ibland modstulen, ibland kaxig eller förväntansfull, men det är tydligt att stämningen redan är tillspetsad. Jag går lugnt in i rummet med dammen, startar musiken och ställer mig i det spegelblanka vattnet med ryggen mot ingången, vilande på ett ben med det andra lätt vinklat till sidan som ett stöd. Armarna håller jag halvböjda tätt intill sidorna och min överkropp är lätt framåtlutad så jag kan se ner på min avbild. Musiken är en omklippt version av Ruthless Gravity av Craig Armstrong, sugande, dramatisk och ganska långsam electronica med ett återkommande ljud som påminner om pipet av en EKG-signal. När jag hör deltagaren komma in i rummet håller jag positionen ytterligare en liten stund innan jag börjar röra mig. Sakta börjar en improvisation med isolationer i axlarna sprida sig ut i resten av kroppen, jag vrider hastigt på huvudet, fångar deltagarens blick, och vrider tillbaka igen. Jag backar långsamt och sätter mig på kanten av dammen, fortfarande med ryggen mot betraktaren. Rörelserna hinner bli lite ryckigare och mer frenetiska innan jag rullar bakåt över min egen axel och ligger på det pälsbeklädda golvet. Jag fortsätter hålla en låg nivå men transporterar mig över den mjuka pälsen mot den andra personen i rummet. När jag är på ett lämpligt avstånd glider jag ut i en spagat och våra blickar möts igen. Jag ler vädjande och reser mig långsamt. Med knappt märkbara steg kommer jag närmre, närmre och ändå lite närmre samtidigt som jag försöker känna av personens utstrålning, kroppsspråk och vilka gränser som finns mellan oss. Här börjar musiken tonas ut, och jag måste backa. Jag korsar dammen över till andra sidan, öppnar en dörr och smiter upp för trappan till vinden där jag arrangerar två stolar och väntar på att min gäst ska följa efter mig.


1.3 Skrönan


Jag erbjuder deltagaren att sitta ner på en stol framför mig och startar en monolog på strukturerat, men någorlunda ledigt talspråk.


”Innan vi kan gå vidare till nästa del måste jag berätta en historia om min morfar. För att ha barnbarn var han relativt ung, jag spenderade en del tid hos honom när jag var mindre och mina föräldrar hade viktiga saker att göra eller var tvungna att ge sig av på annat håll. Trots sin ringa ålder var min morfar väldigt rynkig. Exceptionellt rynkig faktiskt. Det berodde väl delvis på hans förflutna som professionell hockeyspelare då han hade stått i mål för landslaget i flera år men slarvat med att bära hjälm ibland under träningarna, så efter att ha fått hundratals puckar i ansiktet hade huden töjts ut och blivit så elastisk att rynkorna hängde i djupa veck längs med panna och kinder. Han hade ett speciellt trick han brukade göra när han tog en enlitersförpackning med filmjölk och långsamt lät den droppa ner på en speciell punkt i pannan, sedan lät han den rinna mellan rynkorna som han samtidigt manipulerade för att bilda en liten kanal som gick i kringelkrokar till munnen. Han kunde dricka en hel liter på det viset. Han hade också en ganska morbid humor, och brukade berätta massor av rövarhistorier för att skrämma upp mig, till exempel hur kåldockor blivit tillverkade för att vänja mänskligheten vid att se strålningsskadade barn, eller att om man gick barfota på gräset fanns det en speciell typ av mask som kunde äta sig genom huden på undersidan av foten och sen fortsätta upp genom kroppen för att lägga sig tillrätta i hjärnan och orsaka sviktande intelligens. Ibland kunde han säga om människor att de säkert hade en hjärnmask när de inte betedde sig som han tyckte var lämpligt, han brukade också berätta att han själv en gång hade fått en, men att han lyckats dra ut den genom näsan med en tång.


Ända sedan tonåren hade min morfar varit en riktig charmör och kvinnokarl, han frotterade sig med damer av alla slag och trots att han egentligen inte var speciellt stilig föll kvinnorna som furor, även när han kommit upp i åren. De som var föga imponerade av hans specialutvecklade raggningsknep lyckades han oftast övertala med en ihärdig envishet, och han var van vid att få som han ville till sist. Jag minns särskilt en gång när vi varit på Ikea för att handla husgeråd, bestick, handdukar och annat, och skulle äta köttbullar i deras restaurang efteråt. Vid bordet bredvid oss satt det en tvåbarnsmamma som morfar snabbt fattade tycke för. Han började stöta på henne direkt såklart, först var hon inte speciellt road, men efter många tappra försök drog morfar till med ärkestöten, lutade sig närmre kvinnan, la armen om henne så gott det nu gick och sa på bred småländska, ”Mäh! Vaddau?! Vaffö ä duu så krääsen när ente ja ä dä?”. Efter lunchen spenderade de 20 minuter tillsammans inne på Ikeas kundtoaletter medan jag bekantade mig med mammans barn på 5 och 10 år.


Men, att hålla sig med mycket damer på det här viset kostade en hel del pengar, något morfar snabbt blev varse efter hockeykarriären tagit slut och han endast hade sina besparingar och en ynka pension som finansiär. Det dröjde dock inte länge innan han fick idén om att förena nytta med nöje och började ”låna ut” sina älskarinnor som sällskapsdamer till bekanta mot en liten avgift. Svartsjuka var ingenting min morfar beskaffade sig med, och snart tog han även emot besök i sin lilla trerummare ute i hjorthagen där han såg till att hela tiden ha åtminstone två skiftjobbande damer tillgängliga för sina kunder. Affärerna blomstrade, som de nu gör i den branschen, och inom ett år hade verksamheten vuxit ur morfars lägenhet och kunde tack vare en lokal intressent (som också råkade vara en av morfars mest flitiga gäster) flytta in i en stor källarlokal mitt på Östermalm. Fronten var en liten hattaffär, ”Freddy’s Hattar” med en hemlig dörr in till ”lagret” där enligt hörsägen, (jag fick aldrig gå in dit), även de mest bisarra perversioner kunde tillfredställas. Du förstår, vi är en familj av notoriska högpresterare, och detta gällde inte minst morfar som var fast besluten att driva sin nya karriär till sin allra yttersta spets, kosta vad det kosta ville. Snart spred sig ryktet om Stockholms vildaste bordell som en löpeld inte bara genom landet utan också olika städer ute i Europa (Köpenhamn, Amsterdam, Berlin osv), och snart började även inte bara andra hallickar utan också rockstjärnor och blåblodiga kungligheter vallfärda till ”Freddy’s Hattar” för att få ta del av min morfars hårt organiserade etablissemang.


Vid det här laget hade dock morfar kommit upp i åren rätt ordentligt, och hälsan började ge med sig. Han drabbades av en fruktansvärd hosta, men vägrade, envis som han var, att uppsöka läkare under flera år trots att det bara blev värre. Till slut, när det hade gått så långt att han knappt kunde ta sig ur sängen längre på grund av smärtan, blev han tvungen att ge med sig och följa med min mor till sjukhuset. Efter en miljon tester fick de till slut fram ett resultat… Morfar hade fått antibiotikaresistent tuberkulos, som därtill var väldigt långt gången. Läkarna som hade undersökt morfar sa att det inte fanns något de kunde göra, han hade ungefär tre månader kvar att leva och gjorde bäst i att försöka njuta av dem så gott det nu gick. Alla läkare utom en, det vill säga. Han berättade, under bordet, om en ny typ av medicin som ännu bara var på experimentstadiet (men ännu inte hade visat sig vara direkt farlig), och undrade om inte morfar, med tanke på hans situation skulle vara intresserad av att testa den. Givetvis var morfar inte sen att tacka ja, och fick en liten pillerburk med neonorangea små tabletter som han skulle ta tre gånger om dagen.


Medicinen gjorde underverk, hostan försvann på två dagar och morfar återgick till att sköta sina affärer som vanligt. Fram till ungefär två veckor senare, då något märkligt började hända med morfars utseende. Hans hy liksom skiftade färg, från den där likblekt nikotingula nyansen till vad man kanske i vissa kretsar skulle kalla en hälsosamt rosa. Efter ytterligare en vecka hade denna ”hälsosamma” rosa gått över i en ganska obehaglig skär, och efter ytterligare en vecka hade morfars hud blivit en alarmerande, opak, klarröd. Det var nästan så att det lyste lite i skinnet på honom (så om man släckte lampan i ett rum, kunde man se morfar som en röd silhuett i mörkret). Men, utöver detta excentriska tillägg till hans redan speciella exteriör verkade han må fint, och bordellen rullade på precis som förut.  Givetvis var han inte sen med att utnyttja sitt nya, glödande trademark, och blev snart känd bland sina kollegor som ”Freddy Red Light”… Och enligt hans egen utsago är det då alltså härifrån som begreppet ”Red Light District” härstammar.”


För att gå vidare till den sista delen är det nödvändigt för mig att byta skepnad, så jag ber min gäst gå före in till det sista rummet med det stora draperiet och vänta på mig där.


1.4 Finalen


När deltagaren försvunnit ner för trappan följer jag försiktigt efter och korsar dammen, tar av mig några klädesplagg för att frigöra hud på ben och mage, förflyttar mig ljudlöst in till det sista rummet och sätter igång musiken. Till tonerna av Henry Purcells Glitt’ring queen of night smyger jag med höjda armar i en flytande tredje position långsamt runt draperiet på halvtå och möter min åskådare för sista gången. Beroende på hur förskrämd vederbörande ser ut låser jag en lätt trotsig sängkammarblick i hans eller hennes ögon och vågar mig lite närmre. När atmosfären är tillräckligt brännande tar jag mig till stången och påbörjar min koreografi. Musiken är hög, men inte så hög att det dränker ljudet av hud som skaver mot metall och jag kan höra deltagarens reaktion när jag faller från toppen av stången bara för att fånga den igen mellan mina lår precis innan jag kraschar i golvet. Tillsammans hittar vi ett värdigt avslut för sessionen, kanske utväxlar vi ett leende, kanske kommer vi så nära att nackhåren reser sig, kanske måste utrymme lämnas mellan våra kroppar för att intensiteten ska få plats. När utbytet är fulländat försvinner jag på samma sätt som jag kom in, men utan att släppa deltagaren med blicken. Ut genom rummet, genom galleriets korridor och runt hörnet in på den vita pälsen där jag väntar tills jag hör ytterdörren låsas upp, öppnas och slå igen.