Jag skulle vilja berätta en historia för dig om min morfar. För att ha barnbarn var han relativt ung, jag spenderade en del tid hos honom när jag var mindre och mina föräldrar hade viktiga saker att göra eller var tvungna att ge sig av på annat håll. Trots sin ringa ålder var min morfar väldigt rynkig. Exceptionellt rynkig faktiskt. Det berodde väl delvis på hans förflutna som professionell hockeyspelare då han hade stått i mål för landslaget i flera år men slarvat med att bära hjälm ibland under träningarna, så efter att ha fått hundratals puckar i ansiktet hade huden töjts ut och blivit så elastisk att rynkorna hängde i djupa veck längs med panna och kinder. Han hade ett speciellt trick han brukade göra när han tog en enlitersförpackning med filmjölk och långsamt lät den droppa ner på en speciell punkt i pannan, sedan lät han den rinna mellan rynkorna som han samtidigt manipulerade för att bilda en liten kanal som gick i kringelkrokar till munnen. Han kunde dricka en hel liter på det viset. Han hade också en ganska morbid humor, och brukade berätta massor av rövarhistorier för att skrämma upp mig, till exempel hur kåldockor blivit tillverkade för att vänja mänskligheten vid att se strålningsskadade barn, eller att om man gick barfota på gräset fanns det en speciell typ av mask som kunde äta sig genom huden på undersidan av foten och sen fortsätta upp genom kroppen för att lägga sig tillrätta i hjärnan och orsaka sviktande intelligens. Ibland kunde han säga om människor att de säkert hade en hjärnmask när de inte betedde sig som han tyckte var lämpligt, han brukade också berätta att han själv en gång hade fått en, men att han lyckats dra ut den genom näsan med en tång.

Ända sedan tonåren hade min morfar varit en riktig charmör och kvinnokarl, han frotterade sig med damer av alla slag och trots att han egentligen inte var speciellt stilig föll kvinnorna som furor, även när han kommit upp i åren. De som var föga imponerade av hans specialutvecklade raggningsknep lyckades han oftast övertala med en ihärdig envishet, och han var van vid att få som han ville till sist. Jag minns särskilt en gång när vi varit på Ikea för att handla husgeråd, bestick, handdukar och annat, och skulle äta köttbullar i deras restaurang efteråt. Vid bordet bredvid oss satt det en tvåbarnsmamma som morfar snabbt fattade tycke för. Han började stöta på henne direkt såklart, först var hon inte speciellt road, men efter många tappra försök drog morfar till med ärkestöten, lutade sig närmre kvinnan, la armen om henne så gott det nu gick och sa på bred småländska, ”Mäh! Vaddau?! Vaffö ä duu så krääsen när ente ja ä dä?”. Efter lunchen spenderade de 20 minuter tillsammans inne på Ikeas kundtoaletter medan jag bekantade mig med mammans barn på 5 och 10 år.

Men, att hålla sig med mycket damer på det här viset kostade en hel del pengar, något morfar snabbt blev varse efter hockeykarriären tagit slut och han endast hade sina besparingar och en ynka pension som finansiär. Det dröjde dock inte länge innan han fick idén om att förena nytta med nöje och började ”låna ut” sina älskarinnor som sällskapsdamer till bekanta mot en liten avgift. Svartsjuka var ingenting min morfar beskaffade sig med, och snart tog han även emot besök i sin lilla trerummare ute i hjorthagen där han såg till att hela tiden ha åtminstone två skiftjobbande damer tillgängliga för sina kunder. Affärerna blomstrade, som de nu gör i den branschen, och inom ett år hade verksamheten vuxit ur morfars lägenhet och kunde tack vare en lokal intressent (som också råkade vara en av morfars mest flitiga gäster) flytta in i en stor källarlokal mitt på Östermalm. Fronten var en liten hattaffär, ”Freddy’s Hattar” med en hemlig dörr in till ”lagret” där enligt hörsägen, (jag fick aldrig gå in dit), även de mest bisarra perversioner kunde tillfredställas. Du förstår, vi är en familj av notoriska högpresterare, och detta gällde inte minst morfar som var fast besluten att driva sin nya karriär till sin allra yttersta spets, kosta vad det kosta ville. Snart spred sig ryktet om Stockholms vildaste bordell som en löpeld inte bara genom landet utan också olika städer ute i Europa (Köpenhamn, Amsterdam, Berlin osv), och snart började även inte bara andra hallickar utan också rockstjärnor och blåblodiga kungligheter vallfärda till ”Freddy’s Hattar” för att få ta del av min morfars hårt organiserade etablissemang.

Vid det här laget hade dock morfar kommit upp i åren rätt ordentligt, och hälsan började ge med sig. Han drabbades av en fruktansvärd hosta, men vägrade, envis som han var, att uppsöka läkare under flera år trots att det bara blev värre. Till slut, när det hade gått så långt att han knappt kunde ta sig ur sängen längre på grund av smärtan, blev han tvungen att ge med sig och följa med min mor till sjukhuset. Efter en miljon tester fick de till slut fram ett resultat… Morfar hade fått antibiotikaresistent tuberkulos, som därtill var väldigt långt gången. Läkarna som hade undersökt morfar sa att det inte fanns något de kunde göra, han hade ungefär tre månader kvar att leva och gjorde bäst i att försöka njuta av dem så gott det nu gick. Alla läkare utom en, det vill säga. Han berättade, under bordet, om en ny typ av medicin som ännu bara var på experimentstadiet (men ännu inte hade visat sig vara direkt farlig), och undrade om inte morfar, med tanke på hans situation skulle vara intresserad av att testa den. Givetvis var morfar inte sen att tacka ja, och fick en liten pillerburk med neonorangea små tabletter som han skulle ta tre gånger om dagen.

Medicinen gjorde underverk, hostan försvann på två dagar och morfar återgick till att sköta sina affärer som vanligt. Fram till ungefär två veckor senare, då något märkligt började hända med morfars utseende. Hans hy liksom skiftade färg, från den där likblekt nikotingula nyansen till vad man kanske i vissa kretsar skulle kalla en hälsosamt rosa. Efter ytterligare en vecka hade denna ”hälsosamma” rosa gått över i en ganska obehaglig skär, och efter ytterligare en vecka hade morfars hud blivit en alarmerande, opak, klarröd. Det var nästan så att det lyste lite i skinnet på honom (så om man släckte lampan i ett rum, kunde man se morfar som en röd silhuett i mörkret). Men, utöver detta excentriska tillägg till hans redan speciella exteriör verkade han må fint, och bordellen rullade på precis som förut.  Givetvis var han inte sen med att utnyttja sitt nya, glödande trademark, och blev snart känd bland sina kollegor som ”Freddy Red Light”… Och enligt hans egen utsago är det då alltså härifrån som begreppet ”Red Light District” härstammar.