Baksuz

 

Ingen lag utan suverän heter det ju, och statligt ägda xxxxxxxxxxxxxx är (om man får tro ledningen) skattmasen av Guds nåde...

 

 

Casinot är en speciell plats, jag arbetade där som xxxxxxxx i sammanlagt 4 år och lite till, hälften i Malmö och hälften i Stockholm. Till människor som frågar brukar jag säga att alla som söker sig dit, xxxxxx såväl som xxxxxxxx, har någon typ av problem. Inte för att jag tror att det finns problemfria människor, men jag menar relativt allvarliga problem som drogmissbruk, spelmissbruk (xxxxxxx), våld i nära relationer, psykisk instabilitet, kraftig medicinering, inblandning i kriminell verksamhet, osv. Man ser det inte först, ytan är som sig bör väldigt välpolerad, men så fort man börjar skrapa lite på fernissan dyker tveksamheterna upp. Ett talande exempel är ------------------- i xxxxx, xxxxxx, som gjorde min säkerhetsintervju och varnade för xxxxxxxx hårda policy när det gäller narkotika (”Du ska veta att kommer det fram att du någonsin har så mycket som luktat på hasch blir det pissprov och sparken!”); själv hade han smak för amfetamin, något jag vet eftersom han brukade köpa det av en gammal vän till mig från min lite mer bångstyriga ungdom. Jag fördömer honom inte, det krävs vad det krävs för att leva, men hela bygget opererar på den här typen av dubbelmoral, även om ingen vill erkänna det - allra minst xxxxxx.

 

En annan utmärkande sak är det fysiska våldet, allt ifrån xxxxxxxxxxxxxxx på julafton 2008 när en xxxx blev träffad i magen och vi

som stod på xxxxxxxxxx fick gömma oss i panik under borden, till xxxxxx som hotade en xxxxxx med kniv och stal xxxxx värda 

 oxxxxxxxxxxxx styck. Utanför byggnaden är det samma visa, även om det inte är direkt relaterat till huset drabbas anställda av extremt mycket våld. Det mest tragiska som inträffade var utan tvekan mordet på xxxxxxx xxxxxxxx, en av mina xxxxxxxxxxxxxxxxxxx, hennes xxxxx, högg henne två gånger i bröstet med en kökskniv i deras lägenhet, en gång i köket, och den andra och sista gången i vardagsrummet där hon förblödde. Som grädde på moset var han xxxxxxxxxxx ”specialiserad” på våld i hemmet, och hade ändå mage att sitta i xxxxxxxxxxx och hävda självförsvar – trots att han är utbildad xxxxx, två meter lång och tre gånger så bred som xxxxxxx. Misshandeln hade pågått under en lång tid förstås, hon sprudlade av energi och var som regel väldigt bra på att dölja sina fysiska skador, men det är numera min uppfattning att alla visste. Alla visste att de hade häftiga gräl och att han hade för vana att slå henne melerad, men ingen knystade om det när hon hade svårt att stå upp vissa dagar eller flydde undan till omklädningsrummet för att det snurrade i huvudet. Inte ens när hon kom till jobbet med en stor blåtira vidtogs några åtgärder. xxxxxxxx är också inblandade i våldet på sitt sätt, senast för några månader sedan såg jag en bild på xxxx i tidningen, en stamgäst på xxxxxxxx i Malmö (han brukade xxxxx xxxxxxxxxxxxxxxx, 2, 12, 22, 32 med xxxxxxx), som skulle upp i rättegång anklagad för att ha huggit ihjäl sin fru med en yxa.

 

Fusk och mygel inträffar också såklart, ligor som försöker fuska vid xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx eller en gammal kollega som vi brukade kalla xxxxxx, som samarbetade med en av xxxxxxxx och lyckades lura xxxxxxxxxxxxx xxxxxxx xxxxxx genom medvetna xxxxxxxxxxxx. Det roligaste, eller det mest tragiska kanske, med den historien är att det inte var xxxxxxx ”rigorösa” säkerhetssystem som avslöjade honom, utan avundsjuka. xxxxxxxx visste nämligen vad som pågick, det var i själva verket ganska tydligt från deras sida av xxxxxx, och efter ungefär ett halvår (som av en händelse direkt efter en stor monetär förlust) stod en av dem inte ut längre utan berättade vad han hade sett för närmsta xxxxx xxxxxxx. xxxxxx fick sparken, men incidenten polisanmäldes aldrig. ”Vi löser det internt” hette det, och det säger man om det mesta ifrån bedrägeri till trakasserier och misshandel. xxxxxxx kontrollerar sin egen verksamhet, och även om det är statligt ägt eller kanske just därför anser man sig inte lyda under samma lagar som resten av samhället. Därför kan man också tolerera mycket av de skumraskaffärer som försiggår, en stor del av ”vinsten” för xxxxx består utan tvekan av misslyckad pengatvätt, man kan också, trots att det går emot xxxxxxxx policy angående xxxxxxxxxxxx se genom fingrarna med att en xxxxxxx lånar xxxxxx för att fortsätta, så länge de är någorlunda diskreta, och med diskreta menar jag att det inte får ske direkt vid bordet. Oftast går de iväg, ringer ett samtal eller skickar ett sms, och kommer tillbaka med 20 färska xxxxxxxxxxxx. Som xxxxxxxx har du ingen makt över detta, du tillhandahåller bara en tjänst. Du går dit du blir tillsagd och gör det du är programmerad att göra. Den enda möjligheten till inflytande du har är att säga till din xxxxxxxxx xxxxxx att en person bryter mot xxxxxxx regler, men om det inte gäller något konkret som en handsignal, avslöja xxxxxxx eller reda ut ett praktiskt misstag som felräkning, brända xxxx eller liknande sker det sällan någonting. Slogans som ”spela lagom” och ”spela inte för mer än du har råd att förlora” är bara tomma ord som ingår i deras officiella image, när natten är över är det endast resultaten som räknas. Om huset vinner är det bra, de få tillfällen gästerna vinner och Casinot backar några hundra tusen säger man cyniskt (men också sanningsenligt) då har de mer att spela för imorgon. Och någonstans har de ju rätt, det är bara ett spel, alla vet att huset vinner i slutänden och man ser drömmar om rikedom krossas och uppfyllas varje dag... men när någon har förlorat allt och lite mer vid ditt bord, plockar upp telefonen i raseriblandad desperation för att infria nästa xxx utan säkerhet och väsande kallar dig ”Baksuz” (olycksfågel), då är det svårt att skölja av sig ansvaret.